Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/154

Den här sidan har korrekturlästs

ty det visade honom, hur ljuv ödmjukhet är och att Rose omsatte sina predikningar i praktiken.

Han skakade hjärtligt hennes hand, drog den sedan under sin arm och sade, som om han varit angelägen om att återvinna den aktning, med vars förlust han blivit hotad:

— Hör på, Rosy! Jag har satt ringen tillbaka på klockkedjan och tänker försöka omigen. Men du vet inte, hur hårt det är att bli utskrattad.

— Jo, det gör jag! Ariadne pinar mig varenda gång, jag träffar henne, därför att jag inte använder örhängen efter allt besväret för att få dem.

— Ja, men hennes prat är inte hälften så svårt som allt det gnabb, jag får höra. Det erfordras en hel del mod att hålla ut, när man får höra, att man är fastbunden vid förklädesband och dylikt, suckade Charlie.

— Jag trodde, att du hade en hel del mod. Gossarne säger, att du är den modigaste av alla sju, sade Rose.

— Det är jag också i vissa saker, men jag kan inte uthärda, att man skrattar åt mig.

— Det är hårt, men blir det inte lättare, om man vet, att man handlar rätt?

— Inte för mig — kanske för en så from präst som Archie.

— Inga öknamn, om jag får be! Jag förmodar, att han har vad som kallas moraliskt mod och du fysiskt. Farbror förklarade en gång skillnaden för mig, och det moraliska är det bästa, ehuru det mången gång inte ser så ut, sade Rose tankfullt.

Charlie tyckte icke om detta, utan svarade hastigt:

— Jag tror inte, att han skulle uthärda det bättre än jag, om han hade de där prissarne över sig.

— Det är kanske därför, som han håller sig ur vägen för dem och vill, att även du skall göra det. Där hade Rose honom fast, och det insåg Charlie, men han ämnade inte ge efter ännu, ehuru han skulle göra det snart nog, ty av någon anledning tyckte han sig se klarare i mörkret än i ljuset och fann det mycket lätt att tala förtroligt, när det »bara var Rose».

— Om han vore min bror, hade han ändå någon