mig alltid vettskrämd genom att fråga, hur det är med min hosta, och stöna över mig, som om jag skulle till att dö, sade Rose, i det hon gjorde sig redo att draga sig tillbaka samma väg, hon kommit, ty luckan, som var avsedd för välgödda julkalkoner och puddingar, var tillräckligt stor för en spenslig flicka.
— Jag gissar, att ni kommer att önska, att det vore tant Myra, när ni får se, vilka som är här. Och låt mig aldrig mer se er komma den där vägen in i mitt kök, för då stoppar jag ner er i stora kitteln, brummade Debby, som betraktade det såsom sin plikt att vid alla möjliga tillfällen snäsa barn.
II.
KLANEN.
Rose kravlade sig så fort som möjligt tillbaka in i porslinsskåpet, och där förfriskade hon sig med att göra grimaser åt Debby, medan hon ordnade sin derangerade toalett och skruvade upp sitt mod. Så smög hon sig försiktigt genom hallen och kikade in i salongen. Där syntes ingen till, och där rådde en sådan tystnad, att hon kände sig förvissad om att främmandet befann sig i övre våningen. Så hon dansade helt djärvt in genom de halvöppna skjutdörrarna för att få se en syn, som kom henne att kippa efter andan.
Sju gossar stodo uppställda i rad — av alla åldrar och storlekar, alla gulhåriga och blåögda, alla i skotska nationaldräkter och alla småleende, nickande och sägande som med en röst: God dag, kusin!
Rose flämtade till och såg sig vilt omkring, som om hon vore redo att fly, ty fruktan mångfaldigade de sju, och rummet tycktes henne fullt av gossar. Men innan hon hunnit springa sin väg, trädde den äldste gossen ut ur ledet och sade vänligt: Var inte rädd. Det här är klanen, som kommit hit för att hälsa dig välkommen, och jag är klanhövdingen, Archie till din tjänst!
Han räckte henne handen, medan han talade, och
