för att tyna av utan det. Hon lider ej av någon särskild sjukdom, utan har endast fått i arv sin mors känsliga natur och behöver den visaste, ömmaste omvårdnad. Jag tror mig ha kommit under fund med den rätta behandlingen, och med er hjälp tror jag mig kunna bygga upp en älsklig och ädel kvinna, som blir allas var stolthet och tröst.
Men jag vill inte vara självisk eller despotisk, därför att jag är hennes förmyndare, så jag överlämnar åt Rose att själv välja. Vi vill alla ha henne, och om hon hellre vill ha sitt hem hos någon av er än hos mig, får hon det. Faktum är att jag i vintras uppmuntrade hennes besök hos er alla, så att hon skulle se, vad vi har att erbjuda henne, och själv bedöma, var hon blir lyckligast. Är det inte det rättvisaste? Går ni in på att rätta er efter hennes val, såsom jag gör?
— Ja, det gör vi! ropade alla tanterna, som kände sig riktigt upprörda vid tanken på att Rose kanske skulle vara hos dem ett helt år.
— Bra! Hon kommer genast hit, och då skall vi avgöra frågan för ett helt år. Märk väl, att det är ett mycket viktigt år, ty hon har fått en god start och kommer hastigt att gå i blom, om allt går väl med henne. Så jag ber er att inte omintetgöra mitt verk, utan att handskas klokt och vänligt med min lilla flicka, ty jag tror, att mitt hjärta skulle brista, om det hände henne något.
Medan d:r Alec talade, vände han dem plötsligt ryggen och låtsade vara upptagen av att betrakta porträtten, men tanterna förstodo, hur dyrbart barnet var för den ensamme mannen, som många år tidigare älskat hennes mor och som nu fann sin lycka i att omhulda den Rose, som var så lik henne. De goda damerna nickade och suckade och tecknade åt varandra, att ingen av dem skulle klaga, om hon icke blev vald, eller ens försöka beröva bror Alec hans »hjärtas förtjusning», såsom gossarne kallade Rose.
I detsamma trängde ett sorl av glada unga röster upp från trädgården, och alla de allvarliga ansiktena smålogo. D:r Alec vände sig med ens om, kastade tillbaka huvudet och sade:
— Här kommer hon! Nu gäller det!
