Kusinerna hade varit ute och plockat blommor och grönt och kommo nu in, lastade med sitt byte.
— Här är vår vackra skotska ros med alla sina törnen omkring sig, sade d:r Alec och betraktade henne med ovanlig ömhet och stolthet, när hon gick fram för att visa tant Peace sin med blommor och grönt fullproppade korg.
— Lämna era blommor ute i hallen, gossar, och sitt tysta, om ni föredrar att stanna här, sade tant Plenty och hytte med fingret åt den bullersamma klanen.
— Naturligtvis föredrar vi att stanna! Vi vill inte till något pris gå miste om vårt lördagste, sade hövdingen, i det han med ett ord och en vink återställde ordningen bland sina män.
— Vad står på? Krigsrätt? frågade Charlie, i det han med låtsad fruktan och verklig nyfikenhet såg sig omkring bland damerna, ty deras uppsyner förrådde, att något intressant förestod.
D:r Alec omtalade i korthet, vad det var, och var och en av gossarne började med ens försöka övertala, muta och locka »vår kusin» att välja just hans hem.
— Du borde verkligen komma hem till oss — för att bereda mor lite omväxling, för hon bör vid det här laget ha fått nog av pojkar, började Archie.
— Ah! tänkte Rose. Han behöver mig bäst! Jag har ofta längtat efter att kunna ge honom någonting, som han ivrigt önskat sig, och nu kan jag det!
Så att när det vid en åtbörd av tant Peace blev alldeles tyst i rummet, sade Rose med vacker färg på kinderna och en bönfallande blick omkring sig, som om hon bett gossarne om förlåtelse:
— Det är mycket svårt att välja, när alla håller av mig så, och därför tycker jag, att jag bör bege mig till den, som behöver mig bäst!
— Nej, mitt kära barn — till den, som du älskar högst och blir lyckligast hos, sade d:r Alec hastigt, då en dyster fnysning från tant Myra och ett frammumlat »Min helgade lilla Caroline!» kom Rose att tystna och se åt det hållet.
— Tag god tid på dig, kusin och glöm inte, att