svara: Ja, pappa! och sedan känna, hur han lyfte upp henne och kysste henne ömt. Drömmen var så ljuv, så verklig, att hon satte sig upp med ett utrop av glädje för att finna sig hos en brun, skäggig man, som höll henne tryckt intill sig och viskade med en röst, så lik hennes fars, att hon ofrivilligt klängde sig fast vid honom:
— Det här är min lilla flicka, och jag är farbror Alec.
III.
FARBRÖDER.
När Rose vaknade följande morgon, var hon inte riktigt säker på om hon drömt vad som tilldragit sig föregående kväll eller om det verkligen hänt. Så hon hoppade upp ur sängen och klädde sig, ehuru det var en timme tidigare än vanligt, ty hon kunde icke sova längre, så längtade hon efter att smyga sig ned och se efter, om den stora kofferten och packlårarna verkligen stodo i hallen. Hon tyckte sig komma ihåg, att hon stött emot dem, när hon gick upp och lade sig, ty tanterna hade skickat i väg henne mycket punktligt, därför att de ville ha sin älsklingsnevö för egen räkning.
Solen sken, och Rose öppnade sitt fönster för att släppa in den milda majluften från havet. Medan hon stod på sin lilla balkong och iakttog en morgontidig fågel, som plockade sin mask, och undrade, hur hon skulle tycka om farbror Alec, såg hon en man hoppa över trädgårdsstaketet och visslande komma uppför gångstigen. Till en början trodde hon, att det var någon obehörig, men ännu en blick sade henne, att det var farbrodern, som kom tillbaka från ett tidigt morgondopp i havet. Hon hade knappast våga titta på honom föregående kväll, därför att för var gång, hon försökt göra det, hade hon mött ett par klara, blåa ögon,
