Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22
LOUISA M. ALCOTT

som betraktade henne. Nu kunde hon ta sig en ordentlig titt på honom, medan han långsamt kom gående uppför trädgårdsgången och såg sig omkring, som om det gladde honom att återse det gamla stället.

En solbränd, hurtig man i blå jacka och utan hatt på det lockiga huvudet, som han då och då skakade som en newfoundlandshund; bredaxlad, smidig i sina rörelser och med en antydan om styrka och stadga, som högeligen tilltalade Rose, ehuru hon icke kunde förklara den känsla av trygghet, han ingav henne.

Just då hon tänkte inom sig med en känsla av lättnad: Jag gissar, att jag kommer att tycka om honom, fast han ser ut, som om han kunde förmå folk att lyda honom, höjde han blicken för att granska de knoppande hästkastanjerna och såg det ivriga lilla ansiktet, som kikade ned på honom. Han vinkade med handen, nickade och ropade, hurtigt och hjärtligt:

— Du är tidigt på däck, lilla brorsdotter!

— Jag steg upp för att se efter, om du verkligen hade kommit, farbror.

— Gjorde du? Nåväl, kom ner och förvissa dig därom.

— Jag har inte tillåtelse att gå ut före frukosten.

— Inte det? sade han och ryckte på axlarna. Då kommer jag ombord och saluterar, tillade han, och till Roses ofantliga häpnad gick farbror Alec armgång uppför en av verandans pelare, klev över taket och svingade sig in på hennes balkong. Då han landade på den breda balustraden, sade han: Hyser du ännu några tvivel i fråga om mig?

Rose var så häpen, att hon endast kunde svara med ett småleende, i det hon trädde fram till honom.

— Hur mår min flicka nu på morgonen? frågade han och fattade hennes kalla lilla hand mellan sina stora, varma.

— Tack, ganska bra, farbror.

— Ah, men det skulle vara mycket bra! Varför är det inte så?

— Jag har alltid huvudvärk och känner mig trött, när jag vaknar.

— Sover du inte gott?

— Jag ligger vaken länge, och sedan drömmer jag,