några bekymmer, sade Rose och blandade på ett lustigt sätt ihop sina skäl.
— Hur vet du det?
— Åh, jag berättade för henne om mina och frågade henne, om hon hade några, och hon svarade: Nej, men jag skulle gärna vilja gå i skolan, och en vacker dag skall jag också göra det.
— Hon kallar således inte övergivande, fattigdom och hårt arbete för bekymmer? Hon är en tapper liten flicka, och jag kommer att känna mig stolt över att få göra hennes bekantskap. Men vad har du för bekymmer, barn?
— Var snäll och fråga mig inte.
— Kan du inte tala om dem för mig lika väl som för Phebe? Något visst i farbroderns ton sade Rose, att det var förståndigast av henne att tala rent ut och ha saken klar, så hon svarade med en plötslig rodnad och bortvänd blick:
— Det största var, att jag förlorade min kära pappa.
Då hon sade detta, smög farbror Alecs arm sig sakta om henne, och han drog henne intill sig, i det han sade med en röst, som var så lik pappas:
— Det är ett bekymmer, som jag icke kan häva, mitt barn, men jag vill göra mitt bästa, för att du skall känna det mindre. Vad mera, kära du?
— Jag är alltid så trött och klen, att jag inte kan göra något, jag tycker om, och därigenom blir jag vid så dåligt humör, suckade Rose, i det hon gned sitt värkande huvud som ett retligt barn.
— Det kan och skall vi bota, sade farbrodern med en sådan bestämd knyck på huvudet, att lockarna på hans huvud dansade och Rose såg de gråa under de bruna.
— Tant Myra säger, att jag inte har någon stark kroppskonstitution och aldrig kommer att bli riktigt frisk, anmärkte Rose i en ton, som om det varit något ganska fint att vara sjuklig.
— Tant Myra är en — ahem! — en utmärkt kvinna, men det är hennes käpphäst att tro, att alla stapplar vid gravens brädd, och jag tror, ta mig katten, att hon känner sig kränkt, om folk inte ramlar ner i den! Vi skall visa henne, hur man skapar en stark