kroppskonstitution och förvandlar bleka små vålnader till friska, rosiga flickor. Det är mitt göra, förstår du, tillade han i lugnare ton, ty Rose hade blivit litet skrämd av hans utbrott.
— Jag hade glömt, att du är doktor. Det gläder mig, att du är det, för jag vill bli frisk, och jag hoppas endast, att du inte ger mig mycket medicin, för jag har redan tagit sådana massor därav, och de hjälper mig inte alls. Medan Rose talade, pekade hon på ett litet bord vid fönstret, på vilket stod uppradat ett helt batteri medikamentsflaskor.
— Aha! Nu skall vi se, vad de där välsignade kvinnorna haft för dumheter för sig! D:r Alec sträckte på armen efter flaskorna, radade upp dem på balustraden och granskade dem noga, varvid han smålog vid somliga och rynkade pannan vid andra. I det han ställde ned den sista, sade han: Nu skall jag visa dig det bästa sättet att ta in den här smörjan! Och blixtsnabbt sände han flaskorna ned i rabatten nedanför fönstret.
— Men tant Plenty kommer inte att tycka om det, och tant Myra blir ond, för hon har skickat hit det mesta därav! utbrast Rose, som kände sig till hälften förskräckt, till hälften belåten över detta energiska tillvägagångssätt.
— Nu är du min patient, och jag tar på mig allt ansvar. Mitt sätt att kurera är uppenbarligen det bästa, för du ser redan bättre ut, sade han med ett sådant smittande skratt, att Rose instämde i det och sade helt näbbigt:
— Om jag inte tycker om din medicin bättre än den här, kastar jag ner den i trädgården, och vad gör du då?
— När jag ordinerar dig sådan smörja som den där, ger jag dig tillåtelse att kasta den över bord när du vill. Nå, vilket är nästa bekymmer?
— Jag hoppades, att du skulle glömma att fråga det.
— Men hur skall jag kunna hjälpa dig, om jag inte känner till dina bekymmer! Seså, låt oss höra n:r 3!
— Det är nog mycket orätt, men emellanåt önskar jag, att jag inte hade fullt så många tanter. De är allesammans mycket snälla mot mig, och jag vill gärna göra dem till viljes, men de är så olika, att jag känner
