älskade den gode fader, hon förlorat. Vill hon tro det och försöka?
Någonting i farbror Alecs uppsyn rörde Rose till djupet av hennes hjärta, och när han höll ut sin hand, förde hon den till sina oskyldiga läppar och beseglade överenskommelsen med en tillitsfull kyss. Den starka armen höll henne omsluten en minut, och hon kände, hur det breda bröstet höjdes, som i ett djupt andetag av lättnad. Men icke ett ord yttrades, förrän båda sprutto till vid en knackning på dörren.
Rose stack in huvudet genom fönstret för att säga: »Stig in!» under det att farbrodern gned sig med jackärmen över ögonen och åter började vissla. Phebe kom in med en kopp kaffe.
— Debby sade, att jag skulle gå upp med den här och hjälpa er att klä er, sade hon, i det hon spärrade upp sina svarta ögon, som om hon undrat, hur »sjömanskarlen» kommit dit.
— Jag är redan klädd, så jag behöver ingen hjälp. Jag hoppas, att det är gott och starkt, tillade Rose med en ivrig blick på den ångande koppen.
Men hon fick den inte, ty en solbränd hand lade beslag på den, och farbrodern sade hastigt:
— Vänta litet, min tös, och låt mig först överhala den där dosen. Dricker du så här mycket starkt kaffe varje morgon, Rose?
— Ja, och jag tycker om det. Tant säger, att det piggar upp mig, och jag känner mig alltid bättre efter det.
— Det är förklaringen på de sömnlösa nätterna, hjärtklappningen, du får vid minsta anledning, och det är därför dina kinder är blekgula i stället för rosiga. Inte mera kaffe för dig, mitt barn, och så småningom kommer du att inse, att jag har rätt. Finns det någon nysilad mjölk, där nere, Phebe?
— Ja, sir, mycket — direkt från ladugården.
— Det är rätta drycken för min patient. Gå ner efter en tillbringare därav och en kopp till. ty jag vill själv ha litet. Det här kommer inte att skada kaprifolierna, ty de har inga nerver att tala om. Och till Roses förtvivlan följde kaffet efter medikamenterna.
D:r Alec såg den kränkta min, hon anlade, men
