och granskade med ängslig min en ny rätt, som stod på bordet.
— Fått ett nytt bekymmer, Rose? frågade han och strök henne över håret.
— Farbror, tänker du låta mig äta havregrynsgröt? frågade Rose i tragisk ton.
— Tycker du inte om det?
— Jag av-skyr det! svarade Rose med all den betoning, som en näsa i vädret, en rysning och ett stönande kunde förläna dessa tre ord.
— Du är inte någon riktig skotska, om du inte tycker om gröt. Det är stor skada, för jag har själv lagat till den, och jag tänkte, att den skulle smaka oss så bra med all den där grädden till. Nåja, det kan inte hjälpas! Och han satte sig med besviken min.
Rose hade föresatt sig att vara envis, ty hon »avskydde» hjärtligt denna rätt, men när farbrodern inte gjorde något försök att få henne att lyda, kom hon plötsligt på andra tankar och tyckte, att hon borde göra ett försök.
— Jag skall försöka äta gröten för att göra dig till viljes, farbror, men folk talar alltid om hur nyttig den är, och därför hatar jag den, sade hon, halvt skamsen över sin fåniga ursäkt.
— Jag vill, att du skall tycka om den, därför att jag önskar, att du måtte bli lika frisk och stark som Jessies pojkar som på gammalt, gott maner vuxit upp på gröt. De får ej något varmt bröd eller någonting stekt, och de är de största och duktigaste av hela raddan. God morgon, tant!
D:r Alec vände sig om för att hälsa på den gamla damen, och Rose slog sig ned, fast besluten att äta gröten eller duka under på kuppen.
Inom fem minuter hade hon glömt, vad det var hon åt, så intresserad blev hon av samtalet. Det roade henne mycket att höra tant Plenty kalla sin fyrtioårige nevö, »min kära gosse», och farbror Alec var så språksam om världen i allmänhet och tantkullen i synnerhet, att den avskydda gröten försvann utan knot.
— Jag hoppas, att du följer med oss i kyrkan, Alec, om du inte är för trött, sade den gamla damen, när frukosten var avslutad.
