— Jag har kommit ända från Kalkutta bara för att göra det, tant. Men jag måste skicka och underrätta systrarna om min återkomst, för de väntar mig ej förrän till i morgon, och det blir uppståndelse i kyrkan, om pojkarna får se mig, utan att vara förberedda.
— Jag skall skicka Ben uppför backen, så kan du själv titta över till Myra — det bereder henne en stor glädje, och du hinner mycket väl.
D:r Alec begav sig genast i väg, och de återsågo honom ej, förrän det gamla ekipaget stod utanför dörren och tant Plenty kom nerfrasande i sin söndagsstass, följd tätt i hälarna av Rose som en liten svart skugga.
Så bar det i väg, och under hela tiden hade farbror Alec hatten mer i handen än på huvudet, ty alla, de mötte, hälsade och smålogo.
Det blev uppenbart, att det varit förståndigt att skicka och underrätta i förväg, ty trots tiden och platsen voro gossarna så upprörda, att de äldre när som helst befarade ett opassande utbrott. Det var helt enkelt omöjligt att hålla dessa fjorton ögon borta från d:r Alec, och rent av otroliga saker hände under gudstjänsten.
Till sist vågade Rose inte ens titta upp, ty de elaka pojkarna begagnade sig av henne såsom ett slags avledare för sin sinnesrörelse, så att hon till sist inte visste, om hon skulle skratta eller gråta. Charlie blinkade med hänförelse åt henne bakom moderns solfjäder; Mac pekade helt öppet på den resliga gestalten bredvid henne; Jamie stirrade över bänken, så att Rose fruktade, att hans runda ögon skulle ramla ut ur huvudet; Geordie föll i sin iver över en pall och tappade tre böcker; Will ritade sjömän och kineser på sin rena manschett och visade Rose den; Steve var nära att göra hela sällskapet utom sig genom att bränna sig på näsan med luktsalt, när han låtsades vara alldeles överväldigad av glädje; till och med den värdige Archie drog skam och vanära över sig genom att skriva i sin psalmbok: Är han inte blå och brun? och artigt hålla det skrivna framför Rose.
Hennes enda räddning låg i att hon försökte rikta sin uppmärksamhet på farbror Mac — en korpulent,
