Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

såsom lärarinnor, men allt, hon behöver, är ett à två års vistelse i en fin avslutningsskola, så att hon vid aderton års ålder kan komma ut med éclat, inföll tant Clara, som varit en skönhet och alltjämt var en vacker kvinna.

— Bevara mig väl! Vad ni allesammans är kortsynta, som diskuterar framtidsplaner, när det stackars barnet är så tydligt märkt med gravens stämpel, suckade tant Myra och skakade dystert på sin sorghatt, som hon vägrade att taga av sig, därför att hon led av kronisk snuva.

— Enligt min åsikt behöver det stackars kära barnet endast frihet, vila och omvårdnad. Hon har ett uttryck i blicken, som går mig till hjärtat, ty det säger mig, att hon behöver, vad ingen av oss kan ge henne — en mor, sade tant Jessie med tårar i sina klara ögon vid tanken på att hennes egna gossar skulle ha blivit överlämnade åt andra, såsom fallet var med Rose.

Farbror Alec, som under tystnad hört på dem alla, vände sig nu hastigt om mot den syster, som talat sist, nickade gillande och sade:

— Alldeles rätt, Jessie, och med din hjälp hoppas jag kunna få barnet att känna, att hon icke är alldeles föräldralös.

— Jag vill göra mitt bästa, Alec, och jag tror, att du kommer att behöva mig, ty hur klok du än är, kan du ändå icke förstå dig på en ömtålig, blyg liten flicka som Rose lika bra som en kvinna, sade mrs Jessie och smålog mot honom med hjärtat uppfyllt av moderlig ömhet.

— Jag kan inte undgå att tycka, att jag, som själv haft en dotter, bäst förstår mig på att uppfostra en flicka, och det förvånar mig mycket, att Georg inte anförtrodde henne åt mig, anmärkte tant Myra med melankoliskt viktig min, ty hon var den enda av systrarna, som givit livet åt en dotter, och hon tyckte, att hon därigenom utmärkt sig alldeles ofantligt, ehuru elaka människor påstodo, att hon tagit livet av sin älskling med medikamenter.

— Jag kan aldrig klandra honom det minsta för