det, när jag betänker de farliga experiment, du företog med stackars Carrie, sade tant Jane med sin hårda röst.
— Jane Campbell, jag vill inte höra ett enda ord! Min saligen avsomnade Caroline är något heligt! utbrast tant Myra och reste sig upp, som för att lämna rummet. D:r Alec höll henne kvar, ty han insåg, att han med ens måste klargöra sin ställning och manligt hålla den, om han skulle kunna hysa minsta hopp om att lyckas i sitt företag.
— Mina kära vänner, låt oss inte gräla nu och göra Rose till ett stridsben — ehuru den stackars tösen verkligen är bara skinn och ben! Ni har haft henne bland er i ett år och gjort, vad ni ansett bäst. Jag kan inte påstå, att ni haft någon vidare framgång, men det beror därpå att alldeles för många haft sina fingrar med i pajen. Nu ämnar jag försöka mitt sätt i ett helt år, och om jag på den tiden inte fått henne i bättre form än nu, uppger jag försöket och överlämnar henne åt någon annan. Det är rättvist, tycker jag.
— Hon kommer inte att vara kvar här om ett år, den stackars älsklingen, så ingen behöver känna fruktan för något blivande ansvar, sade tant Myra och knäppte ihop sina svarta handskar, som för att göra sig redo till begravningen.
— Vid Zeus, Myra, du skulle kunna dämpa ett helgons iver! utbrast d:r Alec med blixtrande ögon. Ditt kraxande kommer att göra det stackars barnet alldeles vettskrämt, ty det lilla pyret har fantasi och kommer att inbilla sig outsägliga fasor. Du har inbillat henne, att hon inte har någon kroppskonstitution, och hon känner sig rent av stolt över det. Om hon inte hade en ganska god sådan, hade hon vid det här laget »burit gravens stämpel», så som du handskats med henne. Jag vill inte veta av någon inblandning — var goda och ha det klart för er — så två ni era händer och låt mig sköta om henne, tills jag behöver hjälp och ber er därom!
— Bra talat! Bra talat! kom det från vrån, där farbror Mac satt, till synes försänkt i slummer.
— Du blev utsedd till hennes förmyndare, så vi kan inte göra någonting alls. Men jag förutser, att
