D:r Alecs ögon tindrade, men han sade mycket allvarligt:
— Rose, är du fåfäng?
— Jag är rädd för att jag är det, svarade en mycket undergiven röst bakom den slöja av hår, som dolde hennes blossande ansikte.
— Det var ett sorgligt fel! Och han suckade, som om han varit djupt bedrövad.
— Jag vet det, och jag skall vinnlägga mig om att inte vara det, men folk berömmer mitt utseende, och jag kan inte låta bli att tycka om det, för jag tror verkligen inte, att jag är motbjudande.
Det sista ordet och den lustiga ton, vari det uttalades, blevo för mycket för d:r Alec, och till Roses lättrad skrattade han mot sin vilja.
— Det håller jag med dig om, och på det att du måtte bli ännu mindre motbjudande, vill jag, att du skall växa upp till en lika präktig flicka som Phebe.
— Phebe! sade Rose och såg så häpen ut, att farbrodern var nära att åter brista i skratt.
— Ja, Phebe, ty hon har, vad du behöver — hälsa. Om ni, små flickor, endast finge lära er, vad verklig skönhet är, och inte ville svälta och bleka er så, skulle ni bespara er en hel del tid, pengar och plågor. En lycklig själ i en sund kropp utgör den bästa skönheten för man och kvinna. Förstår du det, mitt kära barn?
— Ja, farbror, svarade Rose, som kände sig betydligt stukad av denna jämförelse med flickan från fattighuset. Den förargade henne betydligt, och hon visade det genom att hastigt säga: Du. vill väl, att jag skall sopa och skura och gå i en gammal brun klänning med ärmarna uppkavlade, liksom Phebe gör?
— Det skulle jag tycka mycket om, under förutsättning att du kunde arbeta lika bra och hade att uppvisa ett par lika starka armar som hon. Jag har inte på länge sett en vackrare bild än den, hon uppvisade i morse, då hon låg och skurade baktrappan och under tiden sjöng som en lärka.
— Jag tycker verkligen, att du är den besynnerligaste människa, jag någonsin sett! var allt, Rose kunde hitta på att säga efter detta bevis på dålig smak.
— Jag har ännu inte börjat att visa mina besyn-
