Jamie, som tagit ett djupt intryck av historien om adoptering, han just hört.
— Ja. Jag är förtjust i dockor, men tala inte om det för gossarna, för då skrattar de åt mig.
— De skrattar inte åt mig, och de leker mycket med min docka, men hon tyckter bäst om mig. Och Jamie sprang bort för att hämta sin älskling.
— Jag har tagit med mig min gamla docka hit, men jag har gömt undan den, därför att jag är för stor att leka med henne, men jag är så förtjust i henne, att jag inte kan förmå mig till att kasta bort henne, viskade Rose.
— Du får komma hit och leka med Jamies, när helst du har lust, för här uppe tror vi på dockor, sade tant Jessie och smålog för sig själv, som om hon tänkt på något roligt.
I detsamma kom Jamie tillbaka, och då förstod Rose småleendet, ty hans docka visade sig vara en fyra års flicka, som kom intravande så fort, som hennes knubbiga ben kunde bära henne, genast styrde kurs mot snäckskalen, samlade ihop en armbörda därav och sade med ett skratt, så att hennes små, vita tänder lyste:
— Alltsammans åt Dimmy och mig, Dimmy och mig!
— Det här är min docka. Är hon inte rar? frågade Jamie, där han stod med händerna på ryggen och de korta benen litet åtskilda — en manlig ställning, som han lärt sig av bröderna.
— Det är en förtjusande docka. Men varför kallar ni henne Snokis? frågade Rose, som blev förtjust i denna nya leksak.
— Hon är en sådan nyfiken liten varelse och sticker alltid sin lilla näsa i allt, därför kallar vi henne Snokis. Det är ej något vackert namn, men det är uttrycksfullt.
Det var det verkligen, ty efter att ha undersökt snäckskalen högg den lilla tultan tag i allt, hon kunde finna, och fortsatte sina undersökningar, tills Archie ertappade henne med att suga på hans schackpjeser av elfenben för att se efter, om de inte voro av bröstsocker. Små bilder på rispapper påträffades hopknycklade i hennes små fickor, och hon var nära att krossa Wills strutsägg genom att försöka sitta på det.
