— Kan du simma, farbror? frågade Rose och grep honom i armen, när han fattade hennes hand.
— Som en fisk. Kom nu!
— O, var snäll och håll fast mig riktigt stadigt, tills jag kommer ner i båten. Varför har du aktern så långt ute? Återhållande flera små skrik av fruktan, kröp hon fram till bänken längst akterut, där hon satt och höll fast sig med båda händerna och såg ut, som om hon väntat, att varenda våg skulle medföra skeppsbrott.
Farbror Alec tog ingen notis om hennes rädsla, utan instruerade henne tåligt i konsten att styra, så att hon till sist var så upptagen av att komma ihåg, vilketdera som var styrbord eller babord, att hon glömde att säga »Oj!» för var gång en stor våg plaskade mot båten.
— Vart skall vi fara nu? frågade hon, när vinden blåste henne rätt i ansiktet och några få kraftiga årtag förde dem halvvägs över den lilla viken.
— Om vi skulle bege oss till Kina?
— Är det inte en ganska lång färd?
— Inte såsom jag färdas. Styr omkring udden in i hamnen, så skall jag inom cirka tjugu minuter låta dig få se en skymt av Kina.
— Det skulle jag tycka om! Och Rose satt och undrade, vad han menade, medan hon njöt av att betrakta allt det nya, hon hade omkring sig.
Bakom dem sluttade den stora Tantkullen sakta upp mot lunden högst där uppe, och på den sida, som vette mot sjön, stodo välbekanta hus, ståtliga, hemtrevliga eller pittoreska. När de passerade udden, öppnade sig framför dem den stora viken, full med fartyg, och innanför den låg staden, vars tornspiror höjde sig över de med vimplar smyckade höga masterna.
— Skall vi dit in? frågade hon, ty hon hade aldrig förr sett den rika och idoga staden från denna sida.
— Ja. Det har just anlänt ett skepp från Kina till farbror Mac, och jag tänkte, att du skulle vilja bese det.
— O, det skulle jag vilja! . Jag är förtjust i att gå omkring inne i magasinen tillsammans med farbror Mac och snoka; allt är så nytt och sällsamt för mig, och jag är särskilt intresserad av Kina, därför att du har varit där.
