fickpengar, sade Rose, när hon samma dag på kvällen kom inskyndande i biblioteksrummet.
— Jag tror, att jag kan det, och jag kommer inte att kräva dig på någon ränta, så du behöver inte göra dig någon brådska med att betala igen dem. Kom tillbaka hit och hjälp mig att ordna de här böckerna, om du inte har något trevligare för dig, svarade d:r Alec, i det han gav henne pengarna med denna villighet, som är så förtjusande, när vi be om smålån.
— Jag kommer tillbaka om en minut. Jag har längtat så efter att ordna mina böcker, men jag har inte vågat röra dem, för du ruskar alltid på huvudet, när jag läser.
— Jag kommer att ruska på huvudet, när du skriver, om du inte gör det bättre, än när du skrev den här katalogen.
— Jag vet, att det är dåligt, för jag hade så bråttom, när jag gjorde det, och jag har bråttom nu också. Och Rose kilade sin väg, glad att undslippa en uppsträckning.
Men hon fick den, när hon kom tillbaka, ty farbror Alec satt alltjämt med rynkad panna över bokförteckningen. Så pekade han på titlarna, vilka liksom berusade ragglade nedför sidan, och frågade i sträng ton:
— Skall det här betyda »Pulvriserade ben», min nådiga?
— Nej, farbror — det skall vara »Det förlorade paradiset».
— Det gläder mig att höra det, för jag började tro, att du hade för avsikt att studera medicin eller lantbruk. Och vad är det här? »Babies förkläden» är allt, jag kan få det till.
Rose tittade skarpt på klottret och tillkännagav sedan med en uppsyn av överlägsen visdom:
— Åh, det står »Bacons essäer».
— Jag ser, att miss Power inte lärde er något så gammalmodigt som att skriva. Titta på den här lilla anteckningsboken, tant Plenty givit mig, och se, så vacker och tydlig hennes stil är. Hon gick i en vanlig flickskola och fick lära sig några få nyttiga saker väl — det är bättre än att ha en hum om ett halvt dussin s. k. högre ämnen, tar jag mig den friheten att tycka.
