nan än Charlie. Lova det, sade Rose så ivrigt, att Archie intog en dramatisk attityd och utbrast: Jag svär det vid denna måne!
— Hysj! Det är bra! Gå din väg. Och Rose försvann med belåten min.
Archie stod på hennes sida följande morgon, och hennes anhållan blev beviljad, eftersom gossarne genast skulle komma tillbaka. De begåvo sig i väg, och Rose viftade farväl till öborna med smått fundersam min, ty ett hjältemodigt beslut glödde inom henne och självuppoffringens anda skulle visas på ett nytt och rörande sätt.
Medan gossarne hämtade mjölken, sprang Rose in till Phebe, befallde henne att lämna diskningen, ta på sig hatten och lämna fram till d:r Alec en biljett, som skulle förklara Roses något besynnerliga uppförande. Phebe lydde, och när hon gick ned till båten, följde Rose med henne och sade gossarne, att hon inte var färdig ännu men att några av dem kunde komma över och hämta henne, när hon hängde upp något vitt på sin balkong.
Efter en del invändningar begåvo de sig av för att bli emottagna med mycken överraskning av öborna. Biljetten, Phebe lämnade fram, var av följande innehåll:
»Kära farbror! Jag ämnar i dag intaga Phebes
plats och låta henne ha så roligt, hon kan få. Var snäll
och fäst dig inte vid vad hon säger, utan behåll henne
kvar och säg åt gossarne, att de för min skull skola
vara mycket snälla mot henne. Tro inte, att det är
lätt för mig att göra det här; det är mycket svårt att
uppge den bästa dagen av alla, men jag tycker, att det
vore så själviskt av mig, om jag skulle ha allt roligt
och Phebe ingenting alls, så därför önskar jag göra
detta ofter. Låt mig göra det och skratta inte åt mig;
jag önskar verkligen inte bli prisad för det, och jag
vill verkligen göra det. Hälsningar till er alla från
Rose.»
— Gud välsigne det kära barnet! Ett sådant
ädelmodigt hjärta hon har! Skall vi fara över och hämta
henne, Jessie, eller låta henne få sin vilja fram?
frågade d:r Alec, då den första överraskningen,
uppblandad med munterhet, lagt sig.
