högt för mig. Tror du, att jag så småningom kan det? frågade han med en plötslig glimt av hopp.
— Det vågar jag påstå, om du endast blir tillräckligt stark i huvudet. Det där solstinget var farligt, förstår du, och doktorn säger, att din hjärna måste vila.
— Jag måste tala med den gamla gossen nästa gång han kommer hit och ta reda på vad jag får göra. Då vet jag, vad jag har att rätta mig efter.
— Låt mig nu sjunga lite för dig, så somnar du kanske, och dagen förefaller dig kortare, sade Rose, i det hon tog en solfjäder och slog sig ned bredvid honom.
— Ja, kanske. Jag sov inte mycket i natt, och när jag sov, drömde jag allt möjligt. Hör du, tala om för de andra, att jag vet av det och att det är bra och att jag inte vill, att de pratar därom med mig eller tjuter över mig. Det är allt. Sjung nu på, så skall jag försöka sova. Önskar, att jag kunde sova ett helt år och vakna kurerad!
— O, det önskar jag också! Rose sade detta med en sådan känsla och övertygelse, att Mac trevade efter hennes förkläde och höll fast en snibb därav, som om det berett honom lindring att känna, att hon var i hans närhet. Men han sade endast: Du är en rar liten själ, Rose. Låt mig höra »Björkarna» — den är så sömngivande, att jag alltid dåsar av.
XII.
»DE ANDRA GRABBARNA».
Rose talade icke om för »de andra», vad som försiggått, och ingen »tjöt» över Mac. Han hade sitt samtal med doktorn och hämtade föga tröst därav, ty han fann, att »vad han fick göra», var ingenting alls, ehuru utsikten till att om allt gick väl, han längre fram skulle få återupptaga sina studier, gav honom styrka att bära det närvarandes bekymmer. Efter att ha beslutat sig för att göra detta uppförde han sig så väl, att alla blevo
