tordönet dånar öfver människans hufvud eller eko svarar på hennes rop i skogen, så kan icke barnet eller ett folk, som är i sin barndom, med förståndet fatta dessa företeelser, men inbillningskraften låter dem föreställa sig, att ett lefvande väsende der är verksamt. Sålunda uppstår snart hos människorna den tro, att dessa i naturen verkande, för dem främmande krafter äro mäktiga väsenden, dels milda och välgörande dels fruktansvärda, och af såväl kärlek som fruktan tillbedja och dyrka de dem såsom gudomligheter, personifiera dem. Detta är den religiösa trons första utveckling, hvilken vi återfinna hos hvarje folk. Det religiösa är således grundelementet i ett folks myter, och att förklara en myt, är att angifva hans religiösa betydelse; men då ande och natur stå i så nära samband med hvarandra, hafva myterna också en fysisk betydelse, hvarjämte äfven historiska tilldragelser kunna hafva medverkat vid deras bildande.
Bland de föreställningar, som återfinnas i alla folks religiösa barndomstro, är föreställningen derom, att verlden småningom uppstått ur ett eller annat grundämne, som från evighet varit till (Kosmogoni), samt att gudarne också en gång blifvit till (Teogoni). I vår mytologi säges grundämnet hafva varit is, och det ådagalägger, att vår mytologi med rätta bär namnet »nordisk».
För att förstå ett folks mytologi bör man känna folkets eget lif, ty gudarnes lif är en återspegling af naturens och folkens lif. Våra hedniska förfäders
