12
Öjsa (fn. Eysa) och Ejmörja (fn. Eimyrja). Kåre hade en son Froste (fn. Frosti), en sonson Snö (fn. Sniór) och en sonsons son Torre (fn. Þurri), hvars dotter Goe (fn. Goi) blef bortröfvad af kung Rolf (fn. Hrolf) i Hedemarken. Hennes bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe. Detta var anledningen till Norges bebyggande.
Fornjótr kan uppfattas antingen såsom Forn-jótr, den åldrige jätten (jfr jötunn, jätte), eller såsom For-njótr, den först njutande, den förste egaren (»Förnjut») af njóta, njuta. Den förstnämda uppfattningen synes hafva företrädet. Hlér är att jämföra med det kymriska ordet llyr, haf. Logi, flamma, låge. Kári, kåre, vindpust. Eysa, glödande aska. Eimyrja, askmörja. Frosti, af frost, kyla, frost. Sniór, Snær och Sniár, snö. Þurri betyder hufvudstyrkan, största delen af något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas þorramánaðr (slutet af Januari och början af Februari). Goi är namnet på Februari—Mars (jfr Göje-månad).
I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.
Genom förvexling af det fornnordiska Kári, kåre, med qvinnonamnet Karin (»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i stället för »Blås, Kåre.»
