Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
13

§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.

Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades Åsgård (fn. Ásgarðr). De möttes på Idavallen (fn. Iðavöllr) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor Gladsheim (fn. Glaðsheimr). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla människor Vingolf (fn. Vingólf). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas guldåldern och varade, tills tre mäktiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.

Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig, huruledes dvergarne fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se § 9).

Dernäst skapade gudarne människorna ur träd. Odin (fn. Oðinn), Höne (fn. Hoenir) och Lodur (fn. Loðurr) gingo längs med sjöstranden och funno tvänne träd, Ask (fn. Askr) och Ämbla (fn. Embla), »utan kraft och