Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs

18

Alfvarne äro mot gudar och människor vänliga och hulda, såsom ljusets och luftens utvecklande krafter. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott (älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. álfablót), likasom åt åsarne, och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne. Alfheim (fn. Álfaheimr) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva[1].

Dvergarne stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn. De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör allt, som i jordens inre hemlighetsfullt verkar till människornas bästa: ur jordens sköt skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en välsignelse för människan.

Åtskiljandet af ljusalfvar (fn. ljósálfar) och mörkalfvar (svartalfvar; fn. ðökkálfar, af dökkr, mörk) synes vara af senare ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr (str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden. Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum), emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas blott Völund

  1. De gamle nordboar plägade gifva en gåfva åt barnet, när det fick sin första tand.