Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

22

sålunda upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).

Vanir pl. af samma rot som vinr, vän.

Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif. Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).


§ 12. Nornor.

Nornor fn. Nornir) kallas ödets, den nödvändiga utvecklingens gudinnor. De heta Urd (fn. Urðr), Vardande (fn. Verðandi), och Skuld (fn. Skuld), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras värf är således att hålla verlden vid makt, och från dem utgår den skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter. Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton. Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting förmå.

Norn, pl. Nornir; jfr njörva, sätta samman, hopfästa, väfva. Urðr af verða, varda, impf. varð, pl. vurðum l. urðum, p. p. vurðinn, betyder således »den vordna», forntiden. Verðandi (icke