Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs
45

»så låt hvem som helst komma och brottas med mig, ty nu är jag vred.» Utgårda-Loke genmäler: »Här är ingen man, som ej skulle anse det för en skam att brottas med dig; kalla derför hit gumman, min fostermor Älle» (fn. Elli). Med brottningen gick det nu så, att ju fastare Tor tog uti, desto fastare stod den gamla käringen. Sedan brukade hon knep, och till sist sjönk Tor ned på ena knäet. Då gick Utgårda-Loke fram och sade, att de nu skulle upphöra och att det icke vore värdt för Tor att uppfordra flere till brottning. Han visade Tor och hans kamrater till säte, och de blefvo natten öfver samt åtnjöto all gästfrihet.

Följande morgon, då Tor och hans reskamrater ville gå sin väg, följde Utgårda-Loke dem ut ur borgen och sporde vid skilsmessan, hvad Tor tyckte om sin färd. Tor yttrade sitt missnöje deröfver, att han af deras sammanträffande haft mycken vanära. Då sade Utgårda-Loke: »Nu skall jag säga dig sanningen, då du kommit ut ur borgen, dit du aldrig mer skall komma, om jag får råda, och dit du aldrig skulle hafva kommit, om jag vetat, huru stark du är och att du lätt kunnat bringa oss i olycka. Jag har användt synvillor mot dig. Matpåsen hade jag knutit till med segt järn, så att du ej kunde upplösa honom. Det första af de tre hammarslagen hade varit nog till min bane, om det träffat mig i hufvudet; men der du såg vid min borg ett berg med tre fyrkantiga dalar, den ena djupare än den andra, der voro spåren af din hammare. Jag sköt berget för slagen, utan att du märkte det. På samma sätt var det med lekarne. Loke var hungrig och åt dugtigt, men Loge var elden, som förtärde både tråg och kött. Tjalfve sprang i kapp med Huge, som var min tanke, och med hans snabbhet kunde han ej mäta sig. Då du drack af hornet och tyckte att det gick långsamt, skedde ett stort under. Hornets ena ände stod i hafvet, utan att du såg det; men när du kommer