Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs

56

rörelse; deraf äfven bragð, snabb rörelse, listigt påfund, konst, bragd (Säve). Iðunn, den idoga, den verksamma, af iðja, arbeta, , arbete, id.

Från himlen stammar sångens gåfva, hvilken gläder, upplifvar och föryngrar människans hjerta. Sångens gud är ock genom vältalighet och visdom utmärkt. Vid gillen plägade en bragebägare drickas och dervid löfte afläggas om en eller annan storbragd, som kunde blifva ämne för skaldernas sånger. — Idun betecknar den sig ständigt förnyande verksamheten; hon är den föryngrande och uppehållande kraften i den af människor omhägnade naturen (utom Åsgård verkar hon ej), ty flit och verksamhet styrker och upplifvar. Hon försvinner två gånger, vid hösten (bortröfvad af Tjasse) och om natten (nerfallen från Yggdrasil), men hon kommer båda gångerna tillbaka och börjar åter sin välgörande verksamhet. Jfr Vidar.

Heimdall (fn. Heimdallr) är vaksamhetens och försigtighetens gud. Han kallas också »den hvite åsen», är stor och helig samt född till verlden af nio systrar. Han är gudarnes väktare och bor på Himmelsberg (fn. Himinbjörg) vid Bäfrast eller regnbågen (se sid 11), der han sitter vid himmelens ände att vakta bron för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fogel, ser lika långt natt och dag, samt hör gräset växa på marken och ullen på fåren. Han har en häst, Gulltopp (fn. Gulltoppr), samt en lur, Gjallarhorn, hvars ljud höres i alla verldar.

Heimdallr, af heimr, verld, kan betyda: den, som kommer verlden att »dallra» (Säve); Petersen härleder det af dallr, fem. döll, ungt skott, telning, och betyder det då: uppsprungen ur, en yttring af verlden (jfr Mardöll, sid. 67). Gjallarhorn, skallets horn, af gjalla (gella) skalla, dåna; jfr adj. gäll.

För att gudarne må kunna träda i beröring med människorna behöfves en förbindelse mellan himmel och jord. Bilden deraf framställer regnbågen, gudarnes