guldets luttring i elden och dess förarbetande. Då hon kom ut bland folket, åstadkom hon strid, ty hon förtrollade alla. De kallade henne Heid (fn. Heiðr), den klara, glänsande; hennes makt på sinnet var stor, och i synnerhet väckte hon de ondas lystnad (Völuspá, str. 25). Gudarne rådslågo, men Odin visste ju hvad som måste ske; han kastade derför sitt spjut och gaf derigenom tecken till striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle följa med deras välgerningar, utbredde sig öfver landet. Oskuldens ålder och dess frid upphörde genom vinningslystnad och girighet. Det är krigets källa. Likasom åsarnes guldålder upphörde, då de tre mör kommo till dem (§ 5), och det var slut med den stilla enformigheten, då de begynte verka och skapa; så gick det nu med vanerne, och så var det nu ock slut med människornas guldålder, då Gullveig yttrade sin makt öfver dem och de började att verka på sitt vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen, sid. 178).
Guldtörsten var således en orsak till kriget; det säger oss myten, det bekräftar hjeltelifvet. Men icke guldtörst allena, utan äfven äregirighet och qvinnokärlek äro orsaker till kriget; det säger oss äfven hjeltelifvet, och en annan myt bekräftar det. Denna myt är berättelsen om Hild (fn. Hildr), som finnes i åtskilliga sagor, hvilka alla äro mytiska, änskönt de bära en historisk drägt.
Hildr f., krig.
Myten är i korthet denna. Loke stjäl från Fröja halskedjan Brising (sid. 67), och lemnar den åt Odin. För att återfå kedjan måste Fröja, i öfverensstämmelse med Odins uppstälda vilkor, uppväcka ett krig mellan två mäktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Högne hade en dotter, Hild, som bortröfvades af konung Hedin. Högne förföljer Hedin och träffar honom på Hå-ö
