Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
63

en man, Kvåse (fn. Kvásir). Denne man är så vis, att ingen spörjer honom om något, som han icke kan förklara. Han for vida omkring för att undervisa människorna. En gång kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar. Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och läto hans blod rinna i två kar och en kittel, som hette Odröre (fn. Oðrærir); karen hette Son (fn. Són) och Bodn (fn. Boðn). De blandade honung i blodet, hvaraf uppkom ett så härligt mjöd, att hvar och en, som dricker deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjöd fick Suttung i bot för sin fader och moder, hvilkas död Fjalar och Galar förorsakat.

Oðrærir som rör sinnet, af óðr, sinne, förstånd, snille, inspiration, poesi, och hræra, röra. Són, försoning. Boðn, anbud, offer.

Mytens förklaring är denna. Af åsars och vaners förenade kraft (spotten) uppkommer Kvåse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odröre ligger inspirationen, sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hängifvande deråt, i Son sinnets fulla genomträngande deraf (Petersen).

Saga (fn. Saga) är historiens gudinna. Hon är bland åsynjorna den andra i ordningen och följer näst efter Frigg. Hennes boning heter Söckvabäck (fn. Sökkvabekkr), hvarest svala böljor brusa fram. Glada dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.

Saga, den förtäljande; jfr segja, säga. Sökkvabekkr, den nedsänkande, med sig bortspolande bäcken, af sökkva, sjunka, sänka, och bekkr, bäck.

Söckvabäck är tidens, historiens ström. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar sig som en blomma i musernas krans. I norden står Saga ensam, endast slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).