Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs

66

han svingar, en herskare öfver ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex. Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!

Frö och Gärd. Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd. Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene äpplen och ringen Dröpne (sid. 30 och 54). »Aldrig skola», sade hon, »Frö och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.

Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden Barre (fn. Barri af bar, knopp, grodd).