Eddan väl allmänt läses vid våra läroverk. Dock har förf. bibehållit de vanliga formerna norna och nornor i st. för »norn» och »norner» samt Saga i st. för »Såga». Hvad det sistnämnda ordet vidkommer, är det författarens öfvertygelse, att det aldrig skall lyckas att åt det samma vinna burskap i språket i st. för Saga, helst som det är ganska tvifelaktigt, om formen »Såga» är den riktiga, enär fornspråkets såväl a som á återgifves i vårt nuvarande språk af särskilda författare än med a och än med å. Så finner man t. ex. fn. »Fólkvangr» återgifvet med både Folkvang och Folkvång samt fn. »Rán» med både Rån och Ran o. s. v. Hvad åter beträffar »norn» och »norner», synes införandet af dessa former ej vara mera maktpåliggande än nytjandet af t. ex. de ursprungliga formerna »run» och »runar» i st. för de nu brukliga runa, runor.
De arbeten i mytologi, hvilka förf. vid utarbetandet af föreliggande »Öfversigt» företrädesvis begagnat sig af, äro:
Nordisk Mytologi, föreläsningar af N. M. Petersén, öfvers. af E. Hildebrand. Stockholm 1869. (Då N. M. Petersén citeras, hänvisas till denna öfversättning.)
Omrids af den Nordiske Mythologi, till skolebrug, ved Chr. Dorph. Kjøbenhavn 1862.
Die Edda von Hermann Lüning. Zürich 1859.
Om de Nordiska Gudanamnens betydelse, föreläsning af Carl Säve. Upsala 1869.
Westerås i Oktober 1884.
D. A. S.
