76
III.
Undergång och återfödelse.
§ 25. Undergång.
Allt skapadt förgås. Icke blott verlden, såsom hon i tid och rum utvecklat sig, utan äfven gudarne sjelfva förgås, emedan också de äro skapade. De förgås genom de krafter, hvilka före dem varit till och hvilka de visserligen segerrikt bekämpat, men ej kunnat tillintetgöra. Striden fortfar och under den samma uppstå ännu värre fiender: inom gudarnes egen krets uppreser sig det onda såsom en sjelfständig makt och förenar sig med de fiendtliga makterna. Denna motsats förmå åsarne icke öfvervinna, ty det onda framträder såsom en sida hos dem sjelfva. De duka under för sin egen svaghet: Frö gifver bort sitt svärd för Gärd, Ty mister sin hand, gudarnes lättsinniga öfvermod gifver anledning till Balders dråp, o. s. v. Visserligen äro Loke och hans afföda fjättrade, men det ondas makt utvecklar sig mer och mer, de fängslade odjuren växa och frodas, tills de slutligen spränga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.
Ragnarök (fn. Ragnarökr). Tre år igenom skola bröder strida och hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona. Derpå kommer den stora vintern (fn. Fimbulvetr), som består
