mann skulle rödfärga blåa stålet; hwarpå ochså den prydeliga ludren wart högt anbläster, och därefter sökte stridshoparna strax at hämna sin skada. Grymer tog på sig en kåstelig brynja, och war den hjälten tamer eller snäller til sådant snellwerk. Hans wapnskrud prydde honom, och swerdet skjen härliga, alla skyndade sig til strids och stenar utkastades, farande hela heren emot Bjarmarna. Hareks hårda männ slogos, och täflade den ena öfwer den andra til strids. Såren gränjade wid swerdahuggen, ty Grund söndrade folkets lif, spjut och pilar skötos hwast, och Grymer upeggjade fast mannskapet. Karl såg på kämparnas slagsmål, och bet hans swerd länge på skjöldar samt hjälmar, åstadkomande stor dödsgjäld. Alt brast wid hans stora hugg, och hans skinande swerd smygde sig in i hjärtan. Kongsmännen nego til jorden i detta fächtandet, så at hramar samlade sig til at slita stekar; örnungarna skreko högt, och rofdiuren nåkade sig til fåren; höken gol öfwer sin warma stek, och mången warg war wid denna stridsleken tilstädes. Grund skyndade sig imedlertid at hugga, och stod hans swerd i blod. Det befann kong Karl, at han klöf och ref mannskapet med sina wapn, och worda således deras bröst häftigt upswullna af wrede emot hwarannan där i striden. Men som de alt mera och mera förökade sina hugg, ty wart kongen med sår öfwerhopad, och sedan blodet utströmat, föll han neder, och hans armar flöto i blod, hwarpå de ljusa Ödes Jungfrur bud honom dädan til Odens hem.
När Karl således war fallen til jorden, och ulfwarna såto kåta wid honom, rasade STymer fram igenom stridsflockarna, så at det gjäste och tjöt i eggafloden. Grunder rosade då sig, at hafwa beröfwat de käcka kämparna en klar seger, i det kong Karl fallit och Erik blifwit klufwen med swerd, sägjande han widare til Grymer: nu står det dig åter, at gå til sträng swerdskamp, du må nu hämnas och ställa dig til strids emot mig, och är nu wäl tid at mitt swerd ochså klyfwer dig. Mann rönte eller såg strax en mörk stridsdima, doch bar Grymer sig därwid åt såsom en jungeld; så at när dessa båda kämpar anföllo hwarannan, rödfärgade de swerden i såren, och swingade dem högt, ökande således stridsgillet. Å sidstone rann röda bloden ur Grunde, ty de täta huggen upwäckte såralöder, och Grymer
D 2
