upgaf ett hisligt segerrop, warande hans swerd blandat med etter. Grundes fall hållte blodforssar ur såren, hwilka hela kämpen omflödade. Hans hjälm klyfdes, och dy for sträfwet af och bröstet feck hål., skjärande swerdet där sönder Grund, så at mann såg såraåar utflyta. Spjuten flögo tida, och pilarna refwo samt skuro hopetals; swerden beto starkt och skilde hufwuden frå härderna, såsom hade det gått genom snjö; då sprungo jämnwäl armringar frå förnäma männ, ty blåa swerdeggar refwo sönder skjölarna och lifwapnen. Flydde altså mannskapet ut på skjepen, och for då hwar såsom han mäst orkade, blifwande skjepen altså skilda från hwarandra, bodandes landsmännen liten frid. Fräcka männ gingo då småningom, och deras hårdar gjäste ändå.
Mann förnam ej, at Harek flydde, eller at denna gilda kongen wende sig ur striden, utan måste mann drygt söka den kämpen; men hans männ gingo til Grym och sade: här har du den hetsiga kämpen, som wäl war tunger doch modigt stridde såsom en unger; dit beröm är falskt om mann skulle honom fälla, ty wi kåm ingestädes nära slikan mann. Grymer kastade då ögonen på kongen, men det war ej så altings samt eller helt dem emellan. Folket war sorgse öfwer Hjalmars död, hade doch redan hämnat den nöden å sin sida. Grymer sade: min swärfader har nu mistat andan, och war din son märkelig samt stark; wj mågom dy nu räkna mannskaps fallet lika, och låtom oss för jämt skatta Grundes och Jarlens död; få tag och nu, du kong, wid fredighet och lif, som warit i striden nog trygger och rasker, behållande dina breda skjep och riket Bjarmaland. Denna hjältens råd war både blidt och kjärt, och bundo de så sin emellan en täck trohet, hälst kongen sig däröfwer fägnade, at han feck lefwa. Han styrde sin flotta til Bjarmaland, och kämparna läto sina wapn hwila, men de som sårada woro, flyttades hem. De utlefda wordo högada, och alla som tarfde, fingo läkning. Grymer behöllt rikswäldet och hans mägtiga Fru prisade honom; han war dyr, wältalig samt wänlig, så at alla undersåtare tyckte honom wara berömlig.
