15. Cap.
Konung Helge aflar Skulld med en Alfqwinna.
EN Julafton när Konung Helge war gången til sängs / och thet war mycket elakt wäder ute / hörer han at något war kommit utan för hans dörr / som jämrade sig ynkeligen; tå tänkte han wid sig sielf / huru thet ej anstod en Konung wäl / at låta thet stå ute / som armt och älendigt wore / om han elljest kunde herberga thet. Förthenskull går han til dörren ock låter upp henne / blifwandes tå warse ett fattigt och slarfwigt pigebarn / som sade: wäl hafwer tu Konung / nu giort emot mig / och i thet sama gick thet in i kamaren. Konungen sade: drag på tig halm och hö / samt en biörnhud / på thet tu icke må frysa; men thet swarade: unna mig o Konung / at liggia i tin warma säng / ty jag önskar gierna få hwila hos tig / emedan mitt lif står i wad therom. Konungen sade: min hug ryser för tig / men om så är som tu säger / så kom och ligg här wid sängestocken i tina kläder / och har jag tå theraf intet meen. Hwilket och qwinnan giorde / men Konungen wände sig ifrån henne / och bran tå lius i rummet. En stund ther efter ser Konungen sig öfwer axel efter henne / och blef warse at ther låg en qwinna / så däijelig at aldrig tyckte han sig hafwa sedt någon wackrare / ther til med war hon klädd i en silkes kiortel. Han wänder sig tå hastigt och wänligt til henne; hon sade: nu wil jag fara bort / och hafwer tu
