Sida:(1737) Nordiska Kämpa Dater.djvu/241

127

giordt bistånd; och felade tig thetta ena til at bekomma segren Konung Hrolf / sade Mästaren / at tu icke hade någon uplysning om tin Skapare. Nu kom ett sådant trulldoms il / at kämparne begynte at stupa / hwar twärt om annan / och kom wäl Konung Hrolf ur skiöldborgen / men så godt som upgifwen af trötthet; och behöfwer man icke med widlyftige ord utdraga thet längre / at ther föll Konung Hrolf och alla hans kiämpar med godt loford / doch hwad för nederlag the först giorde / kan man med orden ej tilfyllest tilkänna gifwa. Ther föll ochså Konung Hiorwarder med alt sitt folk / förutan några få nidingar / som stodo qwar uppe / tillika med Skulld. Hon lade sedan under sig alla Konung Hrolfs riken / och styrde them både illa och liten tid; ty Elg-Frode hämnades sin broders Bodwar Biarkes död / såsom han låfwat honom tillika med Konung Thore Hundfot / hwilket förmäles i then korta berättelsen om Frode / och hafwa the fått härtil mycken hielp ur Swerige från Drottning Yrsa; seyande somliga at Woggur har warit anförare för then hären. Hela thenna krigsmachten förde man til Danmark / och kom oförwarandes på Drottning Skulld i sin säkerhet / så at hon ej kunde betiena sig sig af någon trolldom emot them; alt hennes onda sällskap dråpo the / men henne togo the fast / och pinte henne med ömse plågor til döds / efter som hon förtient hade / hwarefter riken hemföllo Konung Hrolfs döttrar / och for så hwar och en bort

til

I i 2