Sida:(1737) Nordiska Kämpa Dater.djvu/355

13

hufwud och klöf hans hjälm samt skalle / så at det stadnade i härdarna / och feck det då därigenom en remna. Efter detta tog Hromunder en tygelknif / och stack flikor på kweden / samt hål i sårendarna; han wrok så in istret / som ute hängde / och saman nästade sedan kweden med band / bindande sedan kläderna hårt åt. Hwarefter han slogs häftigt / och fällte hwar twärt om annan; hållande därmed fram til midnatten / då och det mannskap flydde / som war kwar af Halldingarna / hwarmed jämwäl striden lyktade. Hromunder ser då en mann stå där på isen / tänkande at den sama månde hafwa med trollerj gjort isen på siön; han förstod at detta war Wole / och sade / at det ei wore oskyllt at löna honom / ty lopp han til honom / drog ut swerdet och wille hugga honom. Men Wole blåste swerdet ur hans hand / och föll det strax i en wak / och sank neder til grundet; då log Wole och sade: nu är du seger / efter du mistade Mistilten ur dina händer. Hromunder / swarade: förr månn du dö än jag; han lopp då til Wole / grep honom up och förden neder wid isen så hårt / at halsbenet brotnade / och låg då denna stora trållman där döder; men Hromunder satte sig neder å isen och sade: jag brukade nu ej jungfruns råd / och dy har jag och fått fiorton sår / och hafwa ändå mina åtta bröder fallit / samt mit goda swerd Mistilten i siön / och får jag aldrig där til bot / at jag så miste swerdet. Han

geck