6
är. Först är ju eder bekant / hwad jag låfwat honom / som ormens banemann blefwe / sedan mågen j weta / at samma orm är nu död / och har en så berömlig gjärningsman låtit spjutet kwarstånda i såret. Skulle nu någon wara å detta thinget / som har sådant skaft / åt hwilket detta spjut sig passar / han bäre det fram / och sanne så sin saga; hwilket då skjet är / skal jag hela min låfwen fullborda / han ware sig anten af större eller mindre wärdighet. Där med lyktade han sit tal / at han låter för hwar mann å thinget frambära spjutet / och beder dem sägja ho han wore / som det samma kunde widgå / eller hade sådant skaft / som til spjutet lämpas kunde. Detta skjedde så / men ingen fans / som dylikt skaft hade. Man kom omsider til Ragnar / och blef spjutet jämwäl honom synt; han widgår det samma såsom sit egit / ty spjutet och skaftet lämpade sig tilsaman / hwarmedels folket tyktes weta / at han månde hafwa dräpit ormen / och warder han så af detta wärket mägta berömd öfwer hela norden. Han friar därpå til Thora Jarlens dotter / och lät fadren sig det wäl behaga; altså wart hon honom gift / och anrättades strax ett stort gjästabod / med det bästa fång / som fans i riket / i hwilket och Ragnar trädde i ägtenskap. Efter lyktat gjästabod / antog han sitt rike / rådde där öfwer och älskade mycket Thora. De ägde twänne söner / och het den äldre Erik / men den yngre Agnar / warande båda stora til wäxten / samt dägjeliga til anseendet / där hos mycket starkare än fläste menniskior den tiden; lärande därjämte alskjöns idrotter eller kånster.
