skull ej befans wara tjenlig i så stor mannarön / den de siälfwa wäntade. Men förr än de fara af skjepen / berättar Ifwar / at folket i borgen hade twänne kwigenöt / för hwilkas skrål och trollskap ingen tilförende mägtat stånda / utan måst gifwa sig til rygga. Han bad dem doch wärja sig som bäst / skjönt dem någon skräck ansatte / ty sådant hade ingen fara med sig. De upställa altså sit mannskap i ordning / och wid nalkandet til bårgen / blifwa bårgmännen dem warse / och begynna dy til at lösa ut nöten på hwilka de trodde. Och när dessa kwigor blefwo lösgjorda / löpte de hårt fram med ilakt läte. Detta ser Ifwar där han bars på skjöldar / och beder at mann måtte få honom en boge. Den feck han / och skjuter därpå desse bägge elaka trollnöten til döds / blifwande de således frie desse trollen / och den där af mäst befarade ofreden samt frucktan. Imedlertid tog Rognwald til orda / där han war på skjepen / och talte wid sit mannskap / at de männ wore sälla / hwilka slik skjämtan måtte hafwa som nu hans bröder; sägiande det endast warit orsaken at han skulle blifwa kwar / at de allena wille hafwa berömet; mann skulle fördenskull af egit wälde gå dit up. De giorde så / och efter ankomsten til mannskapet / går Ragnwalld i striden hårt fram / men det lycktade så / at han där föll. De andra bröderne inrymde sedan borgen / och wart därigenom å nyo en hård strid / som doch där med endades / at borgarmännen togo flyckten / och blefwo af de andra efterjagade. Wid återkomsten til borgen / kwad Björn denna wisan:
