26
Ej något Kongsämne
Månn bätre bädd slita /
Skjönt korpar oss bägge
Ej lönliga rifwa.
Han går sedan fram til spjuten / tager en ring af sina hand / och kastar den til sina fölgjeslagare / som hade fått fredighet / skickade honom til Aslög under sådan wisa:
Bära skolen j min hälsning /
Hur Eriks kjämpar hafwa fallit.
Aslög då mäst sörgja lär /
När hon mig dödan spörjer /
Ju det för en Jungfru famns skull /
Doch månn denna styfmodren
Sina söner det förkunna.
Sedan blef han häfder på spjuten / och kwad åter / wid det han såg en örn flyga / fölgjande wisa:
Här klakar nu korpen /
Öfwer mit hufwud / och kräfwer
Sig et gott gjästabod /
Af mina sår / och hugger /
Ögonen ur hufwudet.
Lönar så nog illa /
De många sårad rofwen /
Jag honom i strider wunnit.
Hwar efter han lät sitt lif med stor frimodighet; men hans sändemänn foro hem och stadnade ej förr än de kommo til Ragnars hufwudsäte / som då war faren til Kongastämma / och wore de andra Ragnars söner ej eller hemkomne från sin hernad.
