10. Cap.
Aslög uphissar sina söner til at hämna stiufsönerna.
DE wore där stilla i tre dygn förr än de gingo til Aslöga / och wid ankomsten til hennes högsäte / hälsade de henne wördeliga / och tog hon deras hälsning emot. Hon hade då bundit en linduk i sit knä / i tanka at där å kjämba sig / hafwande jämwäl utslagit sitt hår. Hon frågade strax ho de wore / emedan hon dem ej förr sett? Deras talemann swarade / at de warit Ragnars söners / Eriks och Agnars / likmänn; då kwad hon detta:
Hwad sägjen j af slik ångest?
Äro Swiar i lande?
Eller allnya tidender
Utomlands om Kongar?
Hört har jag förr at Danska
Kjämpar hafwa sunnan frå /
Haft farsöde haft /
Men widare jag intet wet.
Han kwad där emot således:
Dig sägiom wi nu /
Dina styfsöners dråp /
Thoras söners heders strid /
Och walda herens undergång.
Hwilkas låf / den flygande örn
Öfwer Eriks kropp / betygade.
Nu har jag tidender framburit /
Wet och ej nyare än desse.
