52
Ragnar låter nu sit lif / och warder så dädan bortförder.
17. Cap.
Om Ragnars söner.
KOng Ella tyktes likwäl weta / at Ragnar i så måtto mist sit lif / och betänker därföre huru han skulle kunna det blifwa warse / och så laga / at han måtte behålla sit rike / samt därjämte få weta huru hans söner skulle sig ombyta / när de sporde sin faders fall. Han tager altså det rådet / at låta bona et skjep / öfwer hwilket han förordnar en mann / som war både förståndig och oförskräckt. Detta skjep blef wäl utrustat / och sade han sig wilja sända mannen til Ifwar samt hans bröder / at berätta dem deras faders frånfälle; men denna färd syntes flästom så farlig / at fåå wille fara. Kongen befalte dem at granneliga tilse / huru hwardera bröderna wid denna tidenden sit sinne och åtbörd wisade / hwarefter de skulle wid första lägenhet fara sina färde. Sedan låter han tilreda deras färd / så at dem intet fattades / och fara de nu bort med god lycka. Ragnars söner hade imedlertid härjat öfwer Söderriket / och wände de sig widare tilbaka åt Nordlanden / i mening at besöka sit rike / öfwer hwilket fadren Ragnar då rådde; ej wäl wetande af hans herfärd / eller huru hon för sig gått / ty woro de derå des förwetnare. De foro altså söder från / men då landsfolket feck kunnskap om dessa bröder / ödde det allestädes sina egna borgar / flyttade bort sin ägendom och for undan / så at de därigenom finge knapt mat för sit mannskap.
