18. Cap.
Ragnars söners herfärd til Engeland.
HÄnder sig altså / at de koma förr til Danmark än Kong Ellas utskickade anlände / och sittja nu stilla med sit mannskap. Sändemännen begifwa sig til den borgen där Ragnars söner fägnades med gjästabod / och stiga widare in i salen där de såto och drucko / ställande sig för Ifwars högsäte. Där såto Sigurd Orm i öga samt Hwitserk wid tafl / men Björn Järnsida skjäfte sit spjutkast på salsgolfwet. Sedan nu Kong Ellas sändemänn aflagt hos Ifwar sin wördsama hälsning / uptager han henne wäl / och spör hwadan de wore / eller hwad tidende de hade at sägja? Deras förman swarar / at de wore Engelske männ / och at Kong Ella hade dem utskickat / at förkunna deras faders Ragnars fall. Strax låto Sigurd och Hwitserk taflet falla / och eftersinnade noga denna tidendasagan; men Björn stod på salsgålfwet / och stödde sig wid spjutskaftet. Ifwar sporde omständeliga med hwad åtbörder hans liflåt hade skjett? de swarade och sade alt som hänt hade från det han kom til Engeland / och til dess han lät sit lif. När nu deras saga så wida kom / at Ragnar hade sagt: grymta månde griserna / fattar Björn med sina händer så fast och kraftigt om spjutskaftet / at handastaden å det sama syntes. Sedan sändemännen hade lyftat sagan / ristade han spjutet / så at det sprang i twå delar:
