54
Men Hwitserk höllt en taflbricka / den han hade utspelt / och kryste den sama så hårt / at bloden sprang undan hwarje hans fingernagla. Sigurd Orm i öga hade / enär denna tidenden war sagd / hållit i en knif / skafwande där med sina naglar / och åhörde han denna berättelsen så acktsamliga / at han kjände ej förr / än knifwen stod i benet; skjötte doch ej därom. Ifwar frågade efter alt / som warit gjort / och wart hans anletes färg stundom röd / stundom blå / stundom och blek / därjämte så swullen / at hela hans hull wart upblåst af den grymheten som i hans bröst war. Hwitserk tager sidst til orda / och säger / hämnden böra som brådast skje / at mann dräpte dessa Ellas sändemänn; men Ifwar swarade: det skal ej skje / utan skola de fara i frid hwart dem lyster / och om så wore at någon ting dem felar / då skola de mig tilsägja / och det sama få. Hwarföre när de endat sit ärende / skyndade de sig ur salen til sit skjep; och då winden gafs / seglade de til hafs med god fortgång alt hem til Kong Ella / för hwilken de berättade / huru hwarderas bröderna sig åtburit öfwer denna tidendasagan. Sedan Kongen detta hört / sade han: det är mån / at wi mäst tarfwom at rådas för Ifwar / i anledning af det j om honom sägjen / skjönt ej något gott månde hafwa rifwit de andra inwärtes; för hwilkom wi doch lärom få behålla riket. Han låter sedan hålla wårdhåld öfwer alt sit rike / på det ingen fiäntlig her måtte komma och owart honom anfalla. Men när dessa Kong Ellas sändemänn hade bortrest / gingo brö-
