pröfwa wåra hwassa swerd i skjöldar; Han grep altså til sin hwita brynja, sin hjälm, swerd och wäna skjöld, hwars like mann knapt hade sett. Skulle altså nu Grym hugga först, och war han färdig til at fäckta. Hans swerd bet af Hjalmars skjöldekant, och skillde därpå strax från honom den ena handen; men Hjalmar brydde sig ej därom, fast mindre bad han om frid, utan swingade sit swerd, högg til och ristade af Grym både brynja och hjälm, så at bloden rann, och mannen hettades därwid. Bet altså Hjalmars swerd, och sargade både bröst och inelfwor, löpande sedan neder i wallen. Hjalmar sade då, at swerdet bet alt för litet, och at han icke tida huggit, men om han hade fört och nyttjat swerdet med båda händerna, skulle wäl kämpen Grymer hafwa mist lifwet. Grymer löftade då med båda händerna up sit swerd och högg til, satte det så i Hjalmars hjälm, och skar strax sönder hans hufwud samt hjärna. Heren såg då på Hjalmars fall, och at swerdet gall eller klang i såren. Så föll och Grymer wid sit gryma sår, hwarutur strida blodströmar flöto. Mann högade där Hjalmar, men Grymer wart af sina hermänn buren til skjepen, och seglade de bort med denna kämpen, hwarmed jämwäl bägges deras samankomst lycktade. Mannskapet höllt hem til Swenska landet, och wordo Gryms sår upswullna, hans kraft liten och lifwet minskat. Sedan kongen sporde detta tillika med sina dotter, begynte hon at läka kämpen Grymer, som och därefter fästade sig hänne. Hwarefter gjästabod wart tillagat i kongasalen, och all hirden eller hofswiten pryddes samt plägades hederliga. Winet skänktes och flöt jämte mjöd, men watn wart icke ens ihugkomit. Bröllopsglädjen stod med blidhet, och kongen delade ut gull, hwarefter de förnämsta männ i riket blefwo af honom bortfärdade med gåfwor af silfwer och gull; men den skjöna kwinnan roade sin hjälte med alskjöns glädje.
Nu skall mann ihugkoma hwad förut gjordes, nämliga at kämparna tyckte sig hafwa utstått en stor swårighet, när Hjalmar neg eller föll för swerdskämpen Grymer, och de måste så sårada fara bort; De högade Hjalmars krop, och sade mann, at hans like fans aldrig; de togo jämwäl gull, och grofwo det med honom i jorden. Då wäxte och därmed stor grymhet til hos stridsmännen, farande sedan hem sorgsna och modfällta. De foro til Bjarmaland, och brusade stormwågorna i hwarje wåd, hwarpå de sågo Hareks borg, utan förminskande af deras sorg; och sedan de stigit å land och komit hem, geck kongen emot dem.
