Han såg at mannskapet war blekt, och at deras ögon brunno af strid, ty frågade han, om Hjalmar wore å skjepen, och om han hade fått Jungfrun? De swarade: Hjalmar har i stridsfärden fått inga små sår, ty lifwet är honom beröfwat, och feck han icke se den wäna frun. Kongen blåste eller pustade då af stark nöd och sade; det är stor skada i Hjalmars död; tute eller båse därföre hwar som kan i hornen, ty nu skall jag herja å Swerige; så skall och hwar som skjöld äger, skjuta skjepen fram på siön, samt således börja strid och bryta hjälm, helt färdiga til detta swerdsdånet. Wart altså hela landet ödelagt af stridsmännens uttåg, den kallda striden lågade i bröstet, och skulle det wäl hugna Hjalmar, at hämnden strax anställtes. Wart nu Thing pålyst, och mycket mannskap sökte dit öfwer alt landet. Brynjor hölgde kiämparna, och skjöldar samt gyllende wapn skinte på dem.
Harek tog då at hölja eller mundera mannskapet med hårda stålet, hjälmar, brynjor, swerd, pilar och skjölldar. Han for af Bjarmaland med färdiga krigsmänn, som hade skjöldar af stål slagna, och woro de til strids aldeles modiga, gående detta gryma mannskapet strax til skjepen. Hwarpå de i sin prydnad ej dwäldes at segla bort, och blänkade skjölldar wid skjepsborden med skinande strålar; så woro jämwäl seglen både af röda och blå dukar med rena rådar. Därefter tog Hareker at härda mannskapet mäd hämngiriga stridsord; de skjöna skjepen brutos af kallda swallwågar, och ingen kämpe bidde den andra. Alla hissade i sender up seglen efter kongens råd, winden wäxte jämnwäl strax, och wågorna wältade om skjepsborden. Denna stridsfärden war likast en ljungelds flygt, böljorna brusade om hwarje bord, och hafsfruarna swälgde skjepsstjåran hasteliga. Kämparna lade skjepen til Swenska jorden, och stungo där in stamnarna, kastande sina ankar i diupa hamnar. Bjarmarna läto sina smorda kablar ränna för bord, och dugtiga båtshakar kiänna grundet, hwarpå bussarna spände om sig hjälmarna. Widare eggiade Harek detta sit stridsfolk til slags och sade, at mann nu skulle i sender framfara med brand och swerd öfwer landet. Kongsheren war då ej trög at herja, utan lågan gick öfwer landsbygden och folket tynde både lif och heder. Den Swenska jorden sweddes wida och kämparna föllo. Mann hörde at Ludrarna gullo långt, och wärjorna klöfwo hufwuden. Erik Jarl feck så weta, at strid war å färde i kongens land, ty lagade denne kämpe sig til reds med starkt swerd, i mening at dämpa sådan skada.
C 2
