Han stämmer til sig både träl och husbonde öfwer riket, och mannskapet pryddes med herkläder, så at det nu för många war tilämnat at sälja lifwet. Heren kom saman och swerden nådde at hugga skjöldar och wackra brynjor. Hurtiga männ töto wida i ludrar, pilar refwo männen ofta i skottstriden, och swerden skuro af både ben och läggar, så at nästan alt bars til döden.
En kämpe benämd Grund rasade fram i striden, han kunde bryta swerd i skjöldar, och för mången swäng warg öka gille, hafwande eljest et Hertigadöme til at förestå i Hareks wällde eller rike. Han war mägta ifrig at fächta och skjuta, fälde och mångt wackert lik til döden. Denne fächtaren Grund rasade fram igenom tropparna, och lågo för honom många blodiga samt heta bukar, så at rofdjur fingo däraf feta stekar. Erik Jarl skyndade sig emot Grund af grymhet och wrede, men måste sielf niga til jorden för pilskäkt, och hans bussar weko tillika undan. När heren då såg, at han föll döder i striden, kastade mann sina skjöldar, och hwar flydde som wille lefwa. Kämpar utgöto blod, så at fiänderna hopetals flydde, och wart då et stort glam uphäfwit genom denna wapnskyn, begynnande ochså swerden at warda slöa för sköldar. Sedan nu de flygtiga skyndat sig til skogs ur denna skjöldaleken, då wart folkets råd lutande, och stridsstaden täckter med bleka as. Hwarken skjöldar eller klara hjälmar förswarade folket, utan den fiänteliga heren tog at bränna bygderna, och synte Bjarmarna därmed liten dygd. Kong Karl spord altså brått sina kämpars död och Jarlens fall, samt at blodröda forssar orsakade mannskapet stor nöd. Mann sade honom at en Hertig benämd Grund följde Harek, som mäst hade sargat folket i striden, och huggit med et skarptskinande swerd. Detta hörde Grymer, men kongen lade sin igenom det; således kläder stålet hwar och en efter sin naturs art och kånst. Strax därpå gränjade eller upblåstes ludren, och bussarna togo til wapnen, Fruarne båro swårt mod, och således ware nog om detta talat.
Almogen sökte nu til kongen, och sade, at en dödelig nöd wore öfwer Swerige, i det elden alt brände, hwaraf redliga männ haft skada. Kongen wart då röd af denna oförmodeliga nöden, och sade a
D
