96
de ju heller ingen människa någon orätt med att skiljas. Nej, bäst som skett!
Hon kunde tänka sig, hur illa svårt Stina skulle ha haft att finna sig med Bratten. Hon, med sitt briljanta huvud och fina väsen, så god och glad och brinnande i anden tillika och den där tröge Bratten, så genomprosaisk och omusikalisk som han var!
Tänkte han icke bara på potatis och rödklöver, och kunde han någonsin tala om annat än kor och grisar, kalvar och gäss — och pipsnuggor!
Men hederlig var han, som tagit all skuld på sig! Därför bleve nog allt bra igen för dem båda. Stina skulle återfå glädje och levnadsmod, och Bratten fick nog snart också en ny och mera passande härskarinna över både sig och gässen!
Cilla nickade åt sina tankars glada förvissning.
Spinnhjulet snurrade tyst och jämnt, och guldtråden gled och gled mellan de flinka fingrarna.
Men hur hade Stina någonsin kunnat fastna för Bratten? Det var en gåta! Från början måste han väl ändå förefallit henne föga acceptabel.
Inte hade hon tagit honom för att göra ett »gott parti» heller — ånej, Stina hörde inte till den sorten — då skulle hon väl förresten hellre tagit John Hall? — — —
Fru Cilla måste skratta, då hon tänkte på den vittomtalade Göteborgsmiljonären och hans stora kalufs, som han inte gärna ville kamma, och hur som Stina en gång skämtsamt kommit emot honom med en kam, beredd att utföra den proceduren, men hur han förskräckt avböjt.
Kunde det vara brukspatronen på Rämen, unge Myhrman, som var orsaken till Stinas förhastade giftermål? Mycken uppmärksamhet hade han ju alltid visat henne, men blyg som han var, hade han kanske just i rätta ögonblicket ej vågat tala, ej vågat tro, att han var
