Och vad blev följden?»
Tre par oroliga ögon hängde vid berättarens läppar.
»Våra befästningar förlorade vi naturligtvis. Dessutom råkade Armfelt i halv onåd, så att nu, då Finland mer än någonsin behöver sin man…»
»Ja visst, ja visst, Armfellt måste till Finland», avbröt Lennart ivrigt.
»Ja det tycker du och alla, som ha något jugement, men nu har i alla fall försvaret av det arma överfallna landet med ‘anciennetetens och den högre rangens rätt‘ anförtrotts åt fältmarskalken, gamle Klingspor!»
»Åh — — —D»
»Men då kommer Armfelt hit», utbrast Cilla glädjestrålande.
»Rätt gissat, fru Cilla! Och då finnarna måste avstå från honom, som bäst kände både dem och landet och som förr fört dem an i ärorika strider, så måste vi ju vara glada och tacksamma, att han, som förra gången räddade Värmland, ändå täckts bli utsedd till chef för Västra armén.»
Cilla hade häftigt börjat trampa spinnhjulet.
Lennart stod och såg med stela ögon utåt de svarta björkarna.
Mot den tunna vårsnön, som fläckvis låg kvar på ömse sidor om alléen, tecknade sig kvistverket i ett blått virrvarr.
»Det är ändå något underbart med Armfelt», säger Stina drömmande. »Vilken tjuskraft strömmar det ej ut från hela hans väsen, en tjuskraft, som griper alla!
Lika lätt vinner han människohjärtan vid Europas eleganta hov som här uppe i Värmlands skogar.»
»Hur många bönder har jag inte träffat, som med lysande ögon berättat om ‘Armfelten‘, hur han deltog i deras sockenstämmor och möten och alltid ordnade allt praktiskt till det bästa, eller hur han talade till dem,
