»Jag hälsar Värmlands beskyddare och fosterlandets vän välkommen, och tillönskar jag dess vapen samma lycka och ära som tillförene», säger Cilla och ler. »Måtte såväl herr generalen som herrar officerare finna någon trevnad i vårt enkla hus!»
Armfelt lägger handen på hjärtat. Sporrarna klinga åter ihop.
»En alltför artig révérence, min nådiga, men jag hoppas att de aimabla orden också ha någon liten résonance i hjärtat!
Tillåt mig nu för husets fru föreställa: överste Löwenhjelm, kapten von Matern, kapten Ankarsvärd, Löjtnant von Heland, löjtnant Belfrage, kornetten von Essen.»
I detsamma får han syn på Stina Wærn, som står framme vid fönsterbordet.
»Ah madame — vilken överraskning!
Då man råkar så väl ut, kan man, ma foi, inte klaga på krigaryrket!»
