residens, sprängde vi alla fram till stora trappan. Men det blev en annan långdans utav! Två utomordentligt stora björnar, som min nådiga cousines herr broder amuserar sig med, rusade fram från sitt tillhåll och gömsle därinunder.
Och min nådiga fru cousine skulle nu bara beskådat den scene comique, som det ståtliga sällskapet uppförde.
Hästarna flydde åt alla väder, många utan ryttare, vilka i stället kravlade omkring i diken och buskverk. Blott Armfelten satt kvar på sin dansande hingst och fick av cousines herr broder, som skyndat ut, höra om herrskapets förflyttning hit till Värmland.»
Översten talar på ett stillsamt vis. Ett ärofullt ärr glödde snett över pannan. Så ser han ut över vita salongen, och hans blick fastnar på fru Cilla och generalen.
»Vilket vackert par! Mon général», nickar han, »lika förfaren är du ännu i kadriljens gracieusa pas dansants som i fälttågens järnhårda figurées!
Men utför trappan går generalen och fru Cilla.
Stina, som märker, att Lennart nu är nära att förlora herraväldet över sig själv, ber skyndsamt:
»Er arm, herr överste», varefter hon vinkar åt de andra att följa.
»Nu gå vi alla ut i trädgården att njuta av den vackra våraftonen», kommenderar hon, »Cilla och herr generalen visa oss vägen!»
Musiken tystnade, och uppbrottet blev allmänt.
»Fru Cilla har ju lovat att visa mig er fru svärmoders charmanta parkanläggning», säger generalen, »och sådana ögon som edra infria alltid givna löften.»
»Med största nöje! Då få vi ta av vid den här gången, som leder ut till Marielund — så bruka vi kalla den lilla parken — och ehuru den visst ej är storartad är den dock jämte holmen en kär tillflyktsort för oss alla, icke minst för barnen
